Fundersamt

Om livet är så himla härligt som de flesta "hej jag vet allt och ni skall tro mig" säger, hur kommer det sig då att de mest ledsamma och hemska sakerna händer de människor som är allra underbarast och gosigast?

Ta mig t.ex. Är snart 18 år gammal, men har mer livserfarenhet än de flesta "vanliga" tonåringar har. Nej, jag har inte blivit misshandlad på något vis av mina föräldrar eller nära vänner och har inte heller försökt ta livet av mig eller något liknande i samma kategori, men jag har stått som stöd åt många av mina vänner, bekanta och människor jag knappt talar med, för att jag bryr mig mycket om mina medmänniskor, och de har ofta större problem än mig och jag försöker hjälpa på bästa möjliga sätt.

Har många nära vänner, och sådana som har varit mina nära vänner, som har sjunkit ner i drogträsket, börjat skära sig, hållit på mathets osv och detta är hemskt! Men. Det borde alltid finnas minst 2 personer för varje person i behov av hjälp, en professionell
och en vän som de kan ha som kontakt människor ut i fall att någonting skulle hända. Och många av dessa människorna har från början varit helt underbara och ljuvliga människor som också brytt sig om andra, men tyvärr sedan själva blivit drabbade av onda saker som tärt på deras kropp och själ.

Det finns många gånger som jag tänkt "tänk om jag bara hade gjort lite mera". Men så skall jag man inte tänka. Det är alltid lättare att vara efter smart och då är det redan försent. Man skall då helt enkelt inse att man gjorde till 100% det man kunde göra då vid den tidpunkten. Trots att det är svårt att inte klandra sig själv, måste man hitta ljuset i tunneln, annars hamnar man själv ner i gropen som ens vän ligger i eller just hat kravlat sig upp ur. Positivitet är ordet!

Många av er därute har säkert fått diagnosen depression och då går ju hela världen under och du måste ta piller hit och ta piller dit. Sen måste du tala med en psykolog och gå på hjärnröntgen om det inte blir bättre och tillslut hamnar du inlåst på ett rehab för att du inte klarar av ditt vardagsliv. Känner du igen dig? Då har jag bara en sak att säga: BULLSHIT! Oavsett hur "djup grad av depression" du än har kan du alltid vända ryggen mot det och börja, steg för steg, att tänka positivt. Det kanske inte lyckas direkt, men allting handlar om din inställning till det. Det är precis som med en fet person och denna skall opereras. Om denna har beslutat sig för att dö, då kommer denna att dö om hjärtat ger upp. Trots återupplivningsförsök dör ändå personen i fråga, eftersom INSTÄLLNINGEN har varit negativ. Så ryck upp er för bövelen!

Nu.. Ska jag sova!

Puss,

TheJus