Funderingar kring allting...

Ibland undrar jag om inte livet vore så mycket enklare utan känslor. Tänk vad mycket lättare allting skulle vara: inget att behöva oroa sig över, ingen gråt, rädsla och samvete. Fast ioförsej, det där med samvete kanske man ändå skulle behöva ha, så man inte står där helt kallblodigt och tittar på när någon dör.


I mitt kompisgäng kramas vi mycket och försöker hänga tillsammans så mycket som möjligt. Ibland blir det dock svårt, pga mindre störningar i folks planer eller beteenden. Men sånt finns överallt. Det bästa med vårt gäng är att vi är alla så olika varandra att vi i slutändan blir likadana. Inte som alla pissisar i skolan, med alldeles för mycket pengar och alldeles för ytliga förhållanden med varandra, som sedan tittar ner på oss vanliga dödliga som faktiskt släpper in folk nära våra hjärtan och håller hårt i allt som är kärt.


Är livet faktiskt värt att leva?


Puss,

TheJus